Birgit berättar

Birgit Nilsson hade en stark berättarglädje, både som barn och vuxen. Med stor inlevelse och fullt av anekdoter berättade hon gärna om sitt liv som operasångerska.

pageImage

Birgit skriver vykort hem till familjen i Sverige. Privat bild.

Ett av Birgit Nilssons största personliga engagemang var de fyrtiotal välgörenhetskonserter hon gav i kyrkan sin hembygd Västra Karup. Till dessa framträdanden skrev hon ofta ett stycke till konsertprogrammen. Här följer utdrag från ett sådant.

Jag har hela världen som arbetsplats

”När detta skrives sitter jag på ett flygplan Montreal-Stockholm. Sedan jag lämnade Sverige den 28 mars 1967 har jag farit jorden runt och uppträtt på de mest betydande scenerna på både västra och östra halvklotet, bott på 18 hotell, tillbringat 5 nätter i flygplan, sjungit på 14 olika scener för ca 67.000 människor. Efter en sådan resa vore det skönt att få stanna hemma, ta igen sig, träffa gamla vänner och njuta av den underbara svenska försommaren. Tyvärr låter det sig inte göras. Två år gamla kontrakt måste uppfyllas. Publiken väntar i Wien och får inte svikas. […] Men väl i Wien är alla semestertankar som bortblåsta och jag stortrivs igen. Nytt arbete och ny publik väntar, och man måste spänna sig ytterliggare för nya framgångar. Man måste alltid vara bättre än förra gången när man kommer tillbaka till de olika världsscenerna. Konkurrensen är mördande och ett stillastående betraktas som en tillbakagång. Med andra ord, det hjälper inte att en gång ha erövrat Metropolitan, La Scala eller Covent Garden Operan. Man måste med varje föreställning, ja med varje ton, om och om igen bevisa sin kapacitet.”

Det är arbetsamt, men aldrig långtråkigt

”Det har sina fördelar att ha hela världen till arbetsplats. Det blir aldrig långtråkigt. Livet pulserar i rasande fart. Man träffar ständigt nya människor, man får nya intryck och har nya upplevelser. Det är klart, att efter en tid blir man en aning avtrubbad för allt, som passerar. Det är inte lätt att komma ihåg, om man träffade den betydelsefulla Mrs. Honey i Boston eller i Washington. Det är inte så lätt att komma ihåg, vilken klänning man hade på förra konserten i Miami. Tänk vilken godbit för en USA-journalist att kunna skriva ”Birgit Nilsson uppträdde i sin sedvanliga blå laméklänning”. Det är arbetsamt att vistas kortare tid på varje plats, inte bara med tanke på alla resor och packningar man måste göra, utan också att samma slags ritual måste genomföras i varje ny stad man kommer till. Där är mottagningskommittéer vid flygplatsen med TV-kameror och journalister redo att hugga i. Sen snabbt till hotellet för uppackning och ombyte för pressmottagning. […] I början av mina resor brukade jag alltid vakna på morgnarna litet omtumlad, innan jag kunde hitta elektriska ljuset, och innan jag kunde komma ihåg, var jag befann mig. Det har jag slutat med för länge sen. Nu bara vaknar jag. Jag upphör aldrig att förundras över vilket vanedjur människan är. Kroppen lär sig fort att anpassa sig efter olika klimat, årstider och dylikt. Själv hade jag upp till mitt 29:e levnadsår aldrig vistats utanför Nordens gränser. Förr var jag klimatsjuk efter en resa Stockholm-Skåne. Nu är jag oberörd av växlingen mellan en strålande vardag i Buenos Aires och en regnig oktoberdag i Stockholm.”

Jag har ett underbart yrke

”Jag har ett underbart yrke. Man är efterlängtad och välkommen vart man kommer, och alla gör sitt bästa för att man skall trivas. Ja, det är inte utan, att man med tiden blivit tämligen så bortskämd. […] När man sjunger för en entusiastisk publik och känner dess begeistring och värme strömma mot en, då har inga ansträngningar varit för stora. Det är kanske svårt för utomstående att förstå, men när man lyckas så där hundraprocentigt en kväll, och publikens applåder och bravorop strömmar en till mötes, ja det är för en artist en upplevelse, som inte kan jämföras med något annat i världen.” Utdrag ur konsertprogram - Birgit Nilsson konsert 1967, till förmån för Bjäre Härads Hembygdsförening